Vissen

Imorgon är det exakt två månader sen jag skrev mitt senaste inlägg. Jag vet inte var jag ska börja. Mycket jag vill berätta, men vet inte var jag ska sätta gränsen. Gränsen för hur mycket jag ska dela med mig och vad som är alldeles för privat. Vissen. Vissen är ett bra ord för att beskriva min känslostämning de senaste månaderna. Det hände otroligt mycket och jag trodde att jag som klarar allt även skulle klara detta. Utan hjälp. Det gick ett tag. Utåt sett visade jag inget och log på som vanligt. Inombords rasade det mesta och till slut tar det stopp. Totalstopp. Orkade inte umgås, inte ens med de jag älskar allra mest. Tycker man inte om sig själv är det svårt att tycka om någon annan.

Det hela började för nästan två år sen. Viljan och kämpaglädjen, som byttes mot förtvivlan och känsla av oduglighet. Känslan som får en att ifrågasätta det mesta. Duger jag? Vad är det för fel och är det värt att kämpa för? Det är inte tvivlen på sig själv som är det värsta utan omgivningens välvilja som ofta blir en press. Uppmuntringsord som att er tid kommer, ni är inte så gamla ännu, ni har all tid i världen och koppla av och tänk på något annat. Till slut vill man bara skrika. Vi bryr oss inte, vi vill att det ska hända nu. Vi vill fylla det där rummet där uppe till höger om trappan med glädje och inte bara tomhet. Det var ju därför vi planerade, byggde och slog oss till ro just här. Just för att bli en familj. Utredningar, hormoner, tester av alla dess slag och råd från världens alla hörn. Inget har hjälpt och nu är det inget. Jag, vi, orkar inte. Paus. Vi har lagt planerna på den klassiska hyllan. Det kom så mycket annat i mellan. Hoppet finns kvar och när vi är redo för karusellen igen hoppar vi på. Inte nu bara. Vi måste få andas och älska varandra igen.

Sommaren var mestadels härlig, sen kom augusti och nästa smäll. Jag vet att föräldrar inte lever för evigt även fast man håller tummar och vill. Det finns sjukdomar som äter upp det man älskar mest och det hände i augusti. Smygande och oförberett drabbade det vår familj och ingen av oss visste hur vi skulle hantera situationen. Ofantligt med tårar och tomhet. Den person som hanterade sjukdomen bäst var den som själv var drabbad. Själv fastnade jag i något sorts vakuum. Ångrade att jag inte fotograferat den personen som jag älskar så mycket mer. Hur skulle jag komma ihåg hans leende och blå ögon när han inte längre fanns. Skammen lurade runt hörnet. Jag skämdes för att jag var rädd. Rädd för att bli lämnad ensam kvar. Mitt stora stöd kunde ju inte bara lämna mig, utan att jag hunnit förbereda mig. Hur skulle jag kunna låta honom gå utan att veta vilken musik han gillar bäst? Efter ett tag övergick det nattsvarta till lite disgrått. Behandlingar gick över förväntan och imorgon börjar han att arbeta. Lite mindre hår men fortfarande lika stilig. Jag har som säkert många andra tänkt att hemskheter bara drabbar andra. Det gör dom inte. Närsomhelst och varsomhelst kan det hända. Även dig. Skräcken och maktlösheten som drabbar kroppen är det värsta. Den släppte tagit om oss. Vi var inte redo. Inte den här gången.

Tryggheten. Tryggheten att ha ett arbete att gå till. Tryggheten med en stadig inkomst. Allt försvann för oss i höstas. Både för mig och maken. Jag kände mig så oerhört misslyckad. Det var inte mitt fel. Det visste jag, ändå skämdes jag. Utbildning, erfarenhet och kunskap. Inget spelade någon roll. Jag var sist in och därmed först ut. Det är reglerna. Punkt. Det värsta är att förlora gemenskapen med arbetskompisar, som blivit nära vänner. Man säger att man ska hålla kontakten. Det kanske man gör, men det är inte samma sak. Möjligheten att tassa in med en kopp kaffe och prata och skratta i en kvart kommer aldrig tillbaka. Jag höll fast i detta faktum så hårt att jag slutade tänka. Jag funderade och funderade hur jag skulle få se de här personerna så mycket som möjligt att jag till slut glömde bort de människor som fortfarande finns kvar varje dag.
Mardröm att besöka arbetsförmedlingen och bli förnedrad. Det var precis så jag kände och jag är så tacksam att jag på egen hand lyckats finna mig ett nytt jobb. På hemmaplan. Känns som att det är en start på något bra. Absolut inte vad jag såg framför mig för några år sedan, inte ens i somras.

Ibland blir inte allt som man har tänkt sig. Kanske det livet går ut på. Att inte veta. Man kan inte alltid vara stark, utan måste tillåta sig själv att vara svag. Be om hjälp. Det är jag dålig på. Det finns två hjärtan, ni vet vilka ni är, som har funnits vid min sida hela vägen. Hållit min hand även fast jag varken ville eller förtjänade det. Utan er vet jag ärligt talat inte var det hade slutat. Evigt tacksam. Ni vet att jag finns där när ni behöver mig. Ni har aldrig dömt mig, även fast ni säkert inte alltid hållit med mig. Det är det som kallas vänner.

Nu tänker jag försöka. Försöka fortsätta med skrivandet. Det är ju en av alla saker jag älskar att göra. Jag är fortfarande lite vissen, men känner mig bättre för var dag. Det kommer säkert bakslag, men det känns som att det vänder. Med detta tänkte jag även byta utseende på bloggen. Lite modigt för min del, men jag provar. Vad kan egentligen hända? Välkomna tillbaka.